Monsterland by Vera Vinter

Den värld som träder fram i Vera Vinters ”Monsterland” har all den skönhet, kärlek, sorg och saknad som omfattas av den mänskliga belägenheten, vår utsatthet: The Human Predicament. Musiken är svindlande vacker, klangrik, dynamisk, men döljer även ibland djupa dissonanser, antydda klanger från det bottenlösa. Denna vår värld, Sagolandet, Monsterlandet, är landet där kärleken förråds, minnen gör för ont att bäras, där hjärtan slutar slå och allt och alla till sist faller. Monstren som bebor detta förföriskt vackra land har varken horn eller klövar, de är insvepta i den tysta iskalla hetta som endast förlorad kärlek och hjälplös längtan kan frambringa.

Vera leder oss så genom skogar, hus, rum, hon leder oss över Norrmalmstorg och längs Volgas stränder. Hon sveper över denna värld av skönhet, men också av ofattbar grymhet och sorg. Hennes andungar simmar bland huggormarna. Hon tappar fotfästet, faller, men i hennes fall uppenbaras alltid en nåd. I Allt kött är hö föds allt på nytt, hon faller, men hon faller upp till dig. Denna förlösande paradoxala rörelse som beskrivs i det omvända fallet, fallet som vänder uppåt, som berör bägge polerna och sedan går bortom allt, uttrycks kanske starkast i Sicksack. Vi ska alla falla, skriver hon, falla genom molnen ned till havets botten, upp till solen, långt från jordens dofter. Denna förlösande "dialektiska lycka” som bara kan nås genom vårt möte och vår fulla acceptans av både glädjen och sorgen, tycks vara Monsterlandets dolda hopp om frälsning, försoning.

I Monsterland kan annars skuggorna bli övermäktiga, fylla oss med fasa för kosmos likgiltighet. Spelar något någon roll? Vera frågar: Om ett hjärta slutar slå, flyter Volga långsammare då? Finns sången om ingen hör den? Ljuden kanske finns om någon lyssnar, skriver hon. Men till sist ljuder hennes uppmaning klar:

Lyft blicken
känn hur ditt hjärta slår
Lyft blicken
möt hennes ögon, möt hennes ögon
Skriv det i mörker, skriv det i ljus

Monsterland lämnar dig med en bitterljuv upplevelse av det sanna och det sköna. En sanning, en musik och en röst att bära med sig.


Text av Mats Lindberg

Med stillsam poetisk urkraft sjunger Vera Vinter om hur vi mår när vi traskar på asfalt istället för mossa. Uppväxten i byn Stora Lappträsk i Norrbotten är ett fundament i hennes musik och hon har av recensenter beskrivits som ”En sann berättare”. Veras ord, röst och gitarr skapar ett eget musikaliskt universum där folkmusik möter visa med text på svenska och dialekten Kalixmål.